Wednesday, November 26, 2025

Recension av boken, Imperiehunger - av Johanna Melén

Jag läser ganska många böcker som handlar om Ryssland och dess historia och det här var kanske den tionde i år. 

Johanna Melén, är utrikeskorrespondent på Ekot och mångårig Rysslandskännare. 2021 skrev hon boken, Mina ryska vänner, en berättelse om Putins Ryssland. Den läste jag också med intresse. 

Varje vecka finns hon med i Sveriges Radios Radiokorrespondenterna Ryssland, som tar upp Rysslands krig i Ukraina och är mycket intressant. 

Imperiehunger är både ett personligt reportage och en politisk analys, fylld av vittnesmål från vanliga ryssar, oppositionella, aktivister och människor i skuggan av Putins växande imperiedrömmar. 

Översikt

Kärnan i boken är enkel men kraftfull: 

Putins Ryssland styrs av en ideologi av imperial återupprättelse - tanken att Ryssland har rätt, men också ett ansvar att åter bli ett stort rike. 

Detta sjukdomstillstånd i stat och samhälle bygger på myter och en alltmer totalitär nationalism. 

Samtidigt växer ett nytt - ofta tyst, splittrat och nedtryckt motstånd, både i och utanför Ryssland. 

Johanna väver ihop tre berättelser: 

Historien om Putins maktbygge och hur den ryska staten skapat en berättelse om nationell återfödelse.

Människoöden - författare, aktivister, soldater, mammor och oppositionella som visar hur imperieidéerna påverkar det vardagliga livet. 

Bilden av ett samhälle i upplösning där rädsla, propaganda, nostalgi och nationalism styr. 

Analys

Jag tycker om denna bok eftersom den är inte bara ett skrivbordsmaterial, hon har besökt platser och berättar historier från levande personer som finns mitt uppe i denna vardag. 

Det finns många som är emot kriget och Putins försök att återupprätta ett nytt "Sovjetunionen", men de är ofta tysta och vågar inte protestera. Jag tror att det också är vad som händer med många troende ryssar. De är emot kriget men vågar inte säga ifrån eftersom de inte vet vad eftergifterna blir. Flera människor som satts sig upp mot kriget har blivit kastade i fängelse eller flytt landet. 

Vi har till exempel Nikolay Romanyuk (tas inte upp i boken) som är pastor i Holy Trinity Pentecostal Church i Moskva. Hösten 2022 höll en predikan där han offentligt kritiserade invasionen av Ukraina och sade att kriget "inte är vårt krig". Han greps i oktober 2024. I september 2025 dömdes han till fyra års fängelse i arbetsläger och tre års förbud mot att administrera hemsidor, för "offentliga uppmaningar som skadar statens säkerhet."  Läs gärna Rauli Lehtonens bloggpost om detta. Här

Jag tänker att alla de som är intresserade av Ryssland och vill förstå vad som händer just nu, borde läsa den. Den finns på de flesta bibliotek. 

Monday, November 24, 2025

Jakob Seljuzhitskij och Siri Palmestav-Andersson - predikanter i pingstväckelsen i öst.

 

Jakob Seljuzhitskij (Яков Селюжицкий)

Jakob Seljuzhitskij var en framstående pingstpredikant från Polesien (området kring Pinsk, i nuvarande Belarus). Han hade långa erfarenheter av förföljelse, fängslande och tjänst under svåra omständigheter i både Polen och Sovjetiska västra territorierna.

Under efterkrigstiden fortsatte han sin tjänst bland evangeliska kristna i Polen och Tyskland. Han predikade ofta på ryska och polska och hade ett gott anseende som en uthållig och trofast evangelist.

Siri Andersson - Palmestav

Siri Andersson - Palmestav studerade vid Betelseminariet och Örebro Missionsskola och gick sedan ut på fältet. 

Mötet med Siri Andersson

Under den period Jakob verkade i Polen kom Siri Andersson från Sverige till landet för kristet arbete. Hon var en aktiv och engagerad missionär, utbildad och van vid internationellt arbete.

Siri och Jakob började arbeta tillsammans i evangelisation och undervisning. Siri behärskade flera europeiska språk, något som blev mycket betydelsefullt i deras gemensamma tjänst.

Äktenskapet

Jakob var ännu ogift vid denna tid. År 1957 fick han tillstånd att emigrera till Sverige.

Deras bröllop ägde rum den 16 augusti 1957. Vid denna tid var Jakob redan över 60 år gammal.

Trots hans ålder fortsatte Jakob och Siri energiskt i sitt gemensamma arbete efter äktenskapet.

Gemensam tjänst

Efter att ha bosatt sig i Sverige reste de ofta tillbaka till Polen och Tyskland:

  • för att predika i pingstförsamlingar,

  • för att stödja troende som levde under svåra politiska förhållanden,

  • och för att bygga broar mellan svenska och östeuropeiska pingstvänner.

Siri var Jakobs ständiga följeslagare, stöd och tolk, och hon gjorde hans tjänst internationellt möjlig.

Jakob fortsatte att predika på ryska och polska; Siri predikade ibland på tyska och tjänade i översättning och själavård.

Skriftlig verksamhet

Jakob publicerade flera artiklar i ryskspråkiga kristna tidskrifter, bland annat:

  • Христианский вестник (Kristen Budbärare),

  • Примиритель (Försonaren).

Hans texter behandlade väckelse, förföljelse och kristet liv under svåra tider.

Siri har skrivit många böcker: 
  • Estland - en port till Ryssland
  • Guds barn och barnbarn
  • De följde ett kors
  • Sovjetflickan, m.fl. 

Jag har läst flera av dessa böcker. Om ni är intresserade av att läsa hennes böcker finns många av dem att hitta på Bokbörsen.

Sammanfattning

Jakob och Siri Seljuzhitskij utgör ett vackert exempel på hur svensk och östeuropeisk pingsthistoria möts:

  • han – en prövad och erfaren östeuropeisk pingstpredikant,

  • hon – en språkbegåvad svensk missionär med hjärta för Europas troende.

Deras liv tillsammans blev ett internationellt och fruktsamt missionspartnerskap, präglat av uthållighet, tro och kärlek till Kristus.

ШЕСТВИЕ ПЯТИДЕСЯТНИЦЫ 

Voznesenie Pinsk

Saturday, November 22, 2025

Kalmuckerna i tre länder: Kultur, språk och tro i förändring

Kirgizistan

För ett tag sedan kom jag hem från en resa till Centralasien och där hade jag möjligheten att för första gången (som jag vet) möta kalmucker. Dessa var föredetta muslimer och det var så spännande att sitta ner och lyssna på hur de berättade om sina liv och utmaningar. 

Kalmuckerna är ett av Eurasiens mest särpräglade folk - ett mongoliskt folk med rötter i Oiratkonfederationen (det var en politisk och militär allians av västmongoliska stammar som spelade en enorm roll i Centralasiens historia mellan 1400- och 1700 talet.) som under århundraden har rört sig mellan Centralasiens vidsträckta stäpper, Volgaområdet och dagens Xinjiang. 

I Ryssland och Kina är kalmuckerna buddhistiska men i Kirgizistan är man muslimer. Idag lever de främst i Ryssland, Kina och Kirgizistan, men varje region berättar sin egen historia om överlevnad, kulturmöten och identitetsförändring. 

Oirat och Kalmuck - rötterna i Centralasien 

Kalmuckerna härstammar från Oirat folken - Torgut, Dörbet, Khoshut och andra mongoliska stammar som under medeltiden och tidig modern tid var betydande politiska aktörer i Centralasien. Under 1600-talet vandrade stora grupper västerut och slog sig ner vid nedre Volga, där de bildade det Kalmuckiska khanatet i samspel med och konflikt med såväl ryska riket som de centralasiatiska makterna. 

Religion

Deras religion har traditionellt varit tibetansk buddhism blandad med äldre shamanistiska traditioner. I motsats till andra mongoliska folk bosatte sig kalmuckerna i ett område som kom att räknas till Europa, vilket gjorde unika som Europas buddhistiska folk. Men till skillnad från kalmuckerna i Ryssland och Kina är kalmuckerna i Kirgizistan muslimer. 

Kalmuckerna i Ryssland - identitetens centrum 

Den största delen av kalmuckerna bor idag i Republiken Kalmuckien i sydvästra Ryssland, mellan Volga och Kaspiska havet. Befolkningen består av en mängd olika etniska grupper men de allra flesta är kalmucker (53,3%) eller ryssar (33,5%). Joshuaproject.net säger att det finns 179 000 kalmucker i Ryssland. 

Sovjettidens tragedi 
Under andra världskriget anklagades kalmuckernas kollektiv av Stalinregimen för samarbete med tyskarna. Det är sant att en del kalmucker samarbetade med tyskarna genom att forma det kalmuckiska kavalleri kåren och kämpade mot den Röda Armén. Men samtidigt var det många kalmucker som kämpade med den Röda Armén. Över 23 000 kalmucker tjänade i den Röda Armén. 

År 1943 deporterades hela folkgruppen till Sibirien och Centralasien. Många dog under transporterna eller på plats av hunger och sjukdomar. Denna deportation är en av de mest traumatiska händelserna i kalmuckernas moderna historia. Först 1957 (då Nikita Chrusjtjov var Sovjetunionens ledare)fick de återvända till sitt hemland. Många fann sina hem förstörda och sin kultur försvagad. 

Buddhistisk tradition 

Kalmuckerna har sina rötter i tibetansk buddhism och religionen har varit en grundläggande del av deras identitet och kultur i generationer. Det stora Gyllene Templet i Elista är vad man säger ett av de mest framstående buddhistiska byggnaderna i Europa. Dalai Lama har besökt regionen ett flertal gånger, den senaste var 2009 men på bara vissa specifika villkor. Besöket skulle endast vara religiöst och han fick inte träffa några ryska tjänstemän. Intressant var att Dalai Lamas sändebud i Ryssland, Telo Tulku Rinpoche, avgick 2023 efter att han klassats som "utländsk agent" då han kritiserat Rysslands krig mot Ukraina. 

Kristen mission bland kalmuckerna 

Det första Nya Testamentet på kalmuckiska publicerades redan 1827, ett arbete initierat av moraviska missionärer som Isaac Jacob Schmidt

Idag fortsätter Institutet för Bibelöversättning (IFB) arbetet med att översätta och publicera bibelböcker på kalmuckiska. De har bland annat gett ut: Hela Nya Testamentet (2002). Böcker från GT som Jobs bok, Predikaren, Höga Visan m.fl.

Kalmucker och Oirater i Kina - splittring och osäker framtid

I Kina finns flera Oirat-grupper nära besläktade med kalmuckerna. De bor främst i Xinjiang och gränsområden mot Mongoliet och består till stor del av de ättlingar till Torgut- och Dörbet stammar. Man uppskattar att det finns mellan 100 000 och 170 000 Oirat-talande i Kina. Vissa talar dialekter som ligger nära kalmyk, medan andra har utvecklat egna lokala former. 

Kulturella utmaningar 

Som många andra minoriteter i Kina utsätts Oirat-grupperna för stark assimilationspress. Språket är hotat, och buddhismen - deras traditionella tro - är strikt reglerad. Det talas också om diskussioner om att vissa grupper skulle kunna återbosättas till Ryssland, något som skapar en känsla av både osäkerhet och möjlig flytt. 

Kristen mission bland kalmuckiska folk i Kina 

Majoriteten av de etniska kalmuckerna i Kina (huvudsakligen kända som Oirater eller Torghuter) lever i Xinjiang och Inre Mongoliet. Arbetet med kristen mission och bibelöversättning bland dem står inför betydande utmaningar, och källor tyder på att det finns ingen aktiv församling idag bland Torghuterna i Kina och att Bibeln inte har översatts till deras specifika dialekt. Många missionärer från "Alliance Mission" var svenska men jag kan inte hitta någon informatiom om att någon av dessa arbetade bland detta folk. För tillfället finns det vad jag kan hitta ingen mission bland detta folk. 
 
Kalmuckerna i Kirgizistan 

Den tredje gruppen finns i östra Kirgizistan - i Issyk-Kul-regionen. De kallas Sart Kalmaks och är ett litet folk vars historia är kopplad till Oirat kalmuckiska grupper som stannade kvar i Centralasien under 1700- och 1800-talen. 

De kalmucker som jag mötte berättade att deras folk var tvungna att fly från Kina 1880. De berättade att eftersom deras folk var muslimer förföljdes de och flydde till Karakol i Kirgizistan. Jag kan inte hitta några källor som kan bekräfta det de säger. 

Man uppskattar att det finns mellan 8 000 och 12 000 kalmucker i detta område medan Joshua Project säger 5 600. Dessa bor koncentrerat i byar som Chelpek, Tash-Kyya och Beryu-Bash nära staden Karakol. 
 
Religiös och språklig förändring 

Till skillnad från kalmuckerna i Ryssland och Kina är Sart Kalmaks idag muslimer, ofta sunnitiska. Deras traditionella språk - en Oirat dialekt - håller snabbt på att försvinna till förmån för kirgiziska. Identiteten är därför dubbel: ett historiskt arv från kalmuckerna, men en nutida vardag som ligger nära det kirgiziska majoritetslivet. 

De flesta skulle jag säga talar också ryska. Träffade tre personer som var i medelåldern där en av dem talade flytande ryska medan två av dem var tvungna att få hjälp med tolkning av sina barn. 

Kristen mission bland kalmuckerna i Kirgizistan 

När man letar efter hur det ser ut säger man att det inte finns några kända kristna troende bland kalmuckerna men det stämmer inte. Det finns inte många troende och i och med den nya religionslagen i landet berättade en av de vi mötte att flera av hennes medlemmar har slutat att komma eftersom de är rädda för förföljelse. 

De troende möter svårigheter, bland annat på grund av lagar som kräver årlig redovisning; för att registrera en församling måste man ha 500 medlemmar och det finns mycket hårda restriktioner för evangelisering.  

De vi mötte berättade om att de möter förföljelse från myndigheter, den lokala imamen, grannar, arbetskamprater, klasskamrater och släktingar. Det vill säga ALLA! De flesta av dessa läser den kirgiziska bibelöversättningen. 

En utmaning för oss 

Vad kan då vi göra? För det första behöver vi be för kalmuckerna i Ryssland, Kina och Kirgizistan. Vi behöver be skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd (Matt. 9:38). 

Det finns ett böneprojekt som vi kallar EPH618. Gå gärna in och titta - där finns region Eurasien registrerad och där man kan registrera sin församling för att be för någon/några onådda folkgrupper i regionen. 

Vi behöver också både GE, GÅ och SÄNDA. Kom ihåg Kalmuckerna!!

Ryssland överväger förbud mot gudstjänster i hem – en ny fas i begränsningen av religionsfriheten

  Under slutet av 2024 och in i 2025–2026 har ett nytt lagförslag i  Statsduman  väckt stark oro både inom Ryssland och internationellt. För...