"Liken i garderoben"

 Jag håller just nu på att läsa boken "Liken i garderoben", skriven av Staffan Skott. 

Jag har bott i tre länder som är eller har varit kommunistiska och jag har sett och läst vad detta system har gjort med människor. I september så har vi ju val i Sverige och ett av partierna som ställer upp i detta val är ju Vänsterpartiet. På prognoserna verkar det som att de får en ganska hög procent väljare. Vänsterpartiet har ju sin historia från kommunismen och därför ville jag läsa några böcker som berättar om deras historia. Jag kom då över Staffan Skotts böcker, "Liken i garderoben", som skrevs 1991 och "liken i garderoben lever än" som skrevs 2000. 

Har endast hunnit några sidor in i boken där Staffan beskriver det Finska Vinterkriget och att de svenska kommunistpartiet stod på Stalins sida mot Finland. Ska sägas att under den tiden förlorade partiet 7 000 av sina 19 000 medlemmar (sidan 18 i boken). 

På sidan 23 skriver Staffan: 

Den 30 november 1939 angrep Sovjet Finland. Stalin hade krävt att Finland skulle avstå ansenliga avsnitt av sitt territorium vid gränsen på Karelska näset, som gick bara några mil från Leningrad. Kraven växlade, ett tag krävde han att få udden Hangö som flottbas. Den ligger nästan längst ute i sydväst av Finland och kontrollerar Finska viken. 

Visst får det en att tänka på Putins krav på Ukraina idag?

Staffan fortsätter: 

Finländarna hade vägrat att gå med på det. Man ger inte bort delar av sitt land bara för att ett stort grannland kräver det. Det kallas för kränkning av landets suveränitet. Om det stora landet får vad det kräver kommer det att kräva mera tills det lilla landet inte finns kvar.

Idag är vi nog ganska glada att Finland inte gick med på det. Det som Ryssland har gjort mot Ukraina är en kränkning av deras suveränitet. Spelar ingen roll ifall Putin säger att Ukraina som land inte existerar. De existerar och har rätt att existera utan att det större grannlandet ska komma in och kräva en del av dess territorium. 

Staffan skriver vad de svenska kommunistera sa om denna kränkning. På sid 24 läser vi: 

De svenska kommunisterna förklarade ända fram till krigsutbrottet att Sovjet bara var ute efter små justeringar av gränsen. Karelska näset var karg och ofruktbar mark och ingenting att ha. Vad var Hangö att bråka om? Finlands självständighet var ju inte hotad för det.

Putins argument till att anfalla Ukraina har varit flera: 

• "Skydda Donbas." Han har hävdat att Ryssland måste skydda den rysktalande befolkningen i Donetsk och Luhansk och har tidigare påstått att Ukraina begick ett "folkmord" där. Internationella domstolar och oberoende utredningar har inte funnit stöd för att något folkmord pågick. 
• "Avnazifiering." Putin har beskrivit den ukrainska regeringen som nazistisk och sagt att ett mål med kriget är att "avnazifiera" Ukraina. Denna beskrivning avvisas av de flesta historiker och av många regeringar, som menar att den saknar grund. 
• "Demilitarisering." Han har sagt att Ukraina inte får utgöra ett militärt hot mot Ryssland och att landet måste demilitariseras. 
• NATO:s expansion. Putin hävdar att NATO:s utvidgning österut hotar Rysslands säkerhet och att Ukraina inte får bli medlem i alliansen. Detta har varit ett återkommande tema i hans tal både före och efter invasionen. 
• Historiska anspråk. Han har flera gånger sagt att ryssar och ukrainare är "ett folk" och att Ukraina i stor utsträckning är en historisk del av Ryssland. Han har också ifrågasatt Ukrainas statsbildning och självständighet. 
• Skydd av ryska gränser. På senare tid har Putin även sagt att Ryssland behöver skapa en "säkerhetsbuffert" längs gränsen för att förhindra framtida ukrainska attacker mot ryskt territorium.

Hör vad Staffan säger om argument till Finska Vinterkriget var: 

I Sovjetunionen framställde man kriget som ett befrielsekrig: det finska folket var förslavat och skulle befrias av Röda Armén. Finland var ett ofritt folk styrt av fascister, sa den sovjetiska pressen och Ny Dag.

Ny Dag var det svenska kommunistpartiets viktigaste dagstidning. 

Jag har endast kommit till sid 29 i boken och det kommer säkert fler blogginlägg om det som Staffan Skott skriver om.

 

 

 

Det finns fortfarande människor som inte har tillgång till Guds Ord - vad gör vi åt det?

 Jag läser nu boken, "Gud glömde mig inte" - det är boken om den bulgariska pastorn Haralan Popov. Under kommunisternas intåg i Bulgarien, kastades han i fängelse. Han led 13 år i fängelset och fick utstå tortyr, hunger, kyla och annat fruktansvärt. Men under dessa år, predikade han Kristus bland de andra fångarna. Han lärde sig 47 kapitel ur bibeln utantill så när han släpptes fri, blev han en vandrande bibel och gick från husförsamling till husförsamling och predikade. 

En dag fick han tag i en halvt uppbrunnen bibel och då utspelar sig en underbar historia som jag vill dela med mig av här. 

Efter ett sent nattmöte med en underjordisk grupp av troende kom en sextonårig flicka fram till mig. Jag kände igen henne som en nyomvänd, som nyss anslutit sig till den underjordiska församlingen. 

"Pastor Popov", sade hon och tittade på den halvbrända bibeln, som den gamle mannen givit mig, "kunde jag få låna er bibel tills i morgon bitti?"

"Det kan du visst", svarade jag.

Hon tog bibeln, och mycket riktigt, nästa morgon kom hon med den till hos Babba Maria. Hon tackade mig och just som hon skulle gå vände hon sig om och frågade:

"Pastorn, kan jag få låna den igen efter mötet i natt?"

"Naturligtvis", sade jag, nyfiken över varför hon skulle ha den över natten.

Nästa morgon återlämnade hon den punktligt till mig, tackade och frågade:

"Var skall ni tala i natt?"

Jag sade henne det och hon svarade:

"Om jag kommer i natt, kan jag då få låna den igen och återlämna den tidigt i morgon bitti?"

Jag höll på att spricka av nyfikenhet och kunde inte hålla mig längre.

"Javisst, naturligtvis får du det, men varför? Vad gör du med den? Sitter du uppe hela nätterna och läser den?"

"Nej, pastorn", svarade hon. "Om jag bara toge hem den för att läsa den så vore den ju borta igen nästa morgon. Jag tar hem den och skriver av så många verser jag kan för hand från midnatt till morgonen. Om jag har en god natt kan jag skriva ned flera kapitel," sade hon glatt.

"Om jag fortsätter så här så har jag en dag min egen bibel," sade hon och strålade av stolthet. "Skulle det inte vara underbart, pastorn?"

Jag var djupt rörd och sade:

"Du kan få låna den i natt och varje natt och även på dagen om du önskar, ända tills du fått din egen bibel färdig."

Hon slog ihop sina händer och närapå hoppade högt av glädje.

"O, pastorn, tack så mycket!"

Tänk er in i detta. Människor törstade så mycket efter Guds Ord att man försakade sömnen för att hinna skriva ner så mycket man hann, för att få sin "egen bibel." 

På mitt bord här framför mig har jag två olika biblar och i bokhyllan har jag säkert 15 biblar till i olika översättningar. 

Den här hungern efter Guds Ord finns över hela världen men många saknar fortfarande tillgänglighet till bibeln. I vissa länder, som till exempel Kina, är det ännu igen svårt att få tag i bibeln. Man kan inte heller lagligt ladda ner den på telefonen. 

Många hundratals folkgrupper saknar även bibeln på sitt eget språk. De kanske har tillgång till bibeln på ryska eller kinesiska och vi säger, "men det är väl tillräckligt." Tänk dig att du endast skulle kunna läsa bibeln på norska eller engelska. 

Det finns idag organisationer som Folk och Språk och Institutet för Bibelöversättning som översätter bibeln på språk som ännu inte har tillgång till det. 

Vi kan hjälpa dem genom att stötta det både i bön och ekonomiskt. Tänk när ingusjerna i Kaukasien kan läsa bibeln på sitt eget språk och säga, "Gud talar till mig på mitt språk!"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Världsbönedag för Ukraina - en artikel av Vladimir Franchuk, Mariupol, Ukraina.

Vissa människor vi möter, kommer att betyda något för ens vandring med Jesus. På Världspingstkonferensen i Helsingfors, 2025 hade jag nåden att få möta pastor Vladimir Franchuk, från Mariupol, Ukraina. Han bor för närvarande i Australien på grund av kriget. På konferensen hade vi möjlighet att sitta ner och Vladimir satt en timme och berättade om kyrkohistoria i Ryssland och Ukraina. Jag bara satt och tackade Gud att jag fick möjlighet att möta denna pastor som skrivit så många böcker om Pingstväckelsen i Ukraina och forna Sovjet. Sedan dess har vi haft kontakt och jag har även fått tre av hans böcker om Pingstväckelsens historia i Sovjet. I morse fick jag ett mejl från honom (som han skickade till många andra). Med hans tillstånd, har jag översatt det och lägger ut det här på bloggen. Läs och be för Ukraina. 

Kära systrar och bröder i Kristus, må Herrens frid och nåd bo i era hjärtan. Må Herren inspirera och trösta er!

Kyrkornas världsråd har utlyst den 11 juni till en världsböndag för Ukraina.

I dag ber vi för vårt fosterland och vårt folk. Många av Guds församlingar – i Australien och långt därutöver – ber tillsammans med oss.

I mina böner i dag tänker jag på många familjer som jag personligen har känt och som drabbats av den fruktansvärda tragedin att förlora sina nära och kära. Jag tänker på medlemmarna i vår församling i Mariupol som dog under kriget, och jag tänker på mina vänner från Donetsk. Jag tänker på fyra bröder, tjänare i pingstförsamlingen i Slovjansk, som jag också kände. Efter en högtidlig gudstjänst på Treenighetsdagen greps de och utsattes för en plågsam död. Deras hustrur blev änkor och deras barn blev föräldralösa.

Många människor har blivit offer för kriget, och några har blivit nya martyrer för Jesu Kristi namns skull.

Miljontals människor har också blivit flyktingar och är i dag spridda över många länder i världen.

I dag tänker jag också på diakon Anatolij Prokopchuk från Nova Kachovka och hans unge son Aleksandr. Kort efter deras smärtsamma död i november 2022 skrev jag denna artikel.

Läs den.

Låt oss minnas dem. Låt oss minnas deras namn.

Må Herren ge dem minne och namn i sitt eviga hem!

_____________________________________________________________________________________

”Kropparna var så vanställda att de inte gick att känna igen” – ockupanterna torterade en pastor och hans 19-årige son till döds i Chersonregionen

Kära bröder och systrar över hela världen, med stor sorg och smärta i mitt hjärta måste jag säga att den moderna kristenheten då och då ställs inför samma problem som kyrkan mötte på apostlarnas tid – förföljelse och förtryck för tron på Kristus, martyrskap för övertygelsen och tjänsten i kyrkan. Detta har alltid varit en del av kyrkans liv, ända sedan diakonen och evangelisten Stefanos stenades till döds i Jerusalem – den första kristna väckelsens centrum, där Jesu Kristi apostlar på pingstdagen uppfylldes av den helige Ande och kyrkan föddes. Det verkar nästan otroligt att liknande förföljelse skulle kunna äga rum mitt i dagens Europa – i Ukraina, på områden som ockuperats av Ryska federationen.

Jag kände inte Anatolij Prokopchuk särskilt väl, men jag känner till hans namn. Han var predikant och diakon i pingstförsamlingen i Nova Kachovka nära Cherson. Under tidigare år besökte jag denna församling många gånger. Som en av församlingens ledare och i sin tjänst som diakon (på samma sätt som Stefanos i Apostlagärningarna) var Anatolij engagerad i att hjälpa fattiga och behövande människor. Han hjälpte många på praktiska sätt, entusiastiskt och uppoffrande, oavsett om de tillhörde hans församling eller inte. Som Bibeln säger: ”Låt oss därför, medan vi har tillfälle, göra gott mot alla människor” (Gal. 6:10).

Anatolij och Irina Prokopchuk var en föredömlig kristen familj som uppfostrade sex barn: en dotter och fem söner.

I nio månader hade Nova Kachovka varit ockuperat av den ryska armén. Detta är en ny fas i det fruktansvärda krig som Ryssland har fört mot Ukraina i åtta år. Den 22 november 2022 arresterades den 52-årige församlingsdiakonen Anatolij Prokopchuk, fortfarande stark och vid god hälsa, tillsammans med sin 19-årige son Aleksandr. Anklagelserna var allvarliga och absurda: ”Er församling har ingen rätt att existera eftersom den har förbindelser med Amerika och andra västländer.” Jag vill tillägga att samma anklagelser användes under Sovjettiden, och för detta ”brott” sattes många tusen evangeliska kristna i fängelser och arbetsläger under många år. Många torterades och dödades. Även jag blev personligen anklagad för sådana ”brott” och ”förbindelser med väst” under Sovjettiden. Men i mitt fall kom nya tider, jag frigavs från fängelset och erkändes senare som offer för politiskt förtryck.

För diakon Anatolij blev det annorlunda. Under flera dagar efter gripandet fanns inga uppgifter om vad som hade hänt honom och hans unge son. På den fjärde dagen, den 26 november 2022, hittades deras kroppar utanför staden med tydliga spår av långvarig och grym tortyr. Deras kroppar var så vanställda att det var svårt att identifiera dem. Denna information fick jag i dag på morgonen från flera oberoende källor.

Låt oss i dag be för syster Irina, som blivit änka, för hennes föräldralösa barn och unga barnbarn som just har börjat sina liv, för vänner och släktingar, för församlingen i Nova Kachovka och för alla människor som kände Anatolij och som han tjänade. De går just nu igenom en oerhörd sorg. Må Herren höra vår bön.

Som det anstår pånyttfödda kristna uppmanar Kristi kyrka inte till hat och hämnd mot mördarna, utan till bön, förlåtelse och förtröstan på Guds rättvisa. Ändå ropar martyrernas heliga blod, precis som i den första kyrkans dagar, till Gud: ”Hur länge, du suveräne Herre, helig och sann?” (Upp. 6:10).

Hur länge, Herre?

Det första blodet från martyrer för tron i det självständiga Ukraina utgöts år 2014, när östra Ukraina ockuperades och våra bröder i Slovjansk sköts ihjäl. En tid senare dödades min personlige vän, pingstpastorn Serhij Skorogobatj, i Mariupol. Därefter följde många andra bröders och systrars död från olika församlingar. Som en följd av striderna omkom också vår broder Viktor Oresjkin på det ökända MH17-flyget när passagerarflygplanet sköts ned. Även honom kände jag personligen. Han var bara 29 år gammal och kommer för alltid att förbli en ung man i mitt minne.

I dag har ännu ett namn lagts till skaran av de ”heliga som blivit dödade”.

Herre, hur länge till?

Djupt i mitt hjärta finner jag tröst i vissheten om att vi har ett hopp – i Guds barmhärtighet, rättvisa och beskydd. Den heliga Skrift säger: ”Det är tid för dig att handla, Herre, för man bryter mot din lag” (Ps. 119:126). Herre, i min bön i dag vill jag fråga: Vilken lag har de ännu inte brutit? Vilket bud har de ännu inte överträtt? Hur länge, Herre?

Ibland hör jag människor säga att kriget i Ukraina är ”ett krig mellan bröder”. Då tänker jag på två bröder: Kain och Abel. Ja, det är ett historiskt faktum att de var bröder. Det är till och med mycket möjligt att de var tvillingar.

Hur länge, Herre?

Vladimir Franchuk,
pastor 

Ryssland överväger förbud mot gudstjänster i hem – en ny fas i begränsningen av religionsfriheten

 

Under slutet av 2024 och in i 2025–2026 har ett nytt lagförslag i Statsduman väckt stark oro både inom Ryssland och internationellt. Förslaget syftar till att kraftigt begränsa och i praktiken förbjuda religiösa aktiviteter i lägenheter och bostadshus. Om det antas kan det få svåra konsekvenser, särskilt för protestantiska församlingar, pingstvänner, baptister och karismatiska församlingar, men också för vissa muslimska församlingar. 

Det aktuella initiativet presenteras som ändringar i den ryska lagen om religionsfrihet, Den Federala lagen om samvetsfriheten och Sammanslutningar. Kärnan i förslaget är att förbjuda organiserade religiösa sammankomster – som gudstjänster, bönemöten och ceremonier – i lägenheter och bostadshus. 

Även om lagen formellt inte förbjuder privat tro eller enskild bön, riktar den sig tydligt mot organiserade samlingar. Det innebär att så kallade “husförsamlingar” eller mindre grupper som möts i hemmen riskerar att förbjudas eller klassas som illegala.

Denna typ av samlingar är särskilt vanliga bland protestanter, pingstvänner, baptister och vissa karismatiska rörelser. Många av dessa grupper saknar egna byggnader och är beroende av att kunna samlas i hem eller hyrda lägenheter. 

Officiella motiv: ordning, säkerhet och extremism

Förespråkare för lagförslaget argumenterar för att restriktionerna behövs för att säkerställa allmän ordning och säkerhet. Bland de vanligaste motiveringarna finns:

• Brandsäkerhet i bostadshus
• Skydd av boendemiljön för andra hyresgäster
• Förebyggande av extremistisk verksamhet

Särskilt argumentet om extremism har blivit allt vanligare i rysk lagstiftning under de senaste åren. Kritiker menar dock att begreppet används brett och ibland godtyckligt, vilket gör det möjligt att rikta åtgärder mot fredliga religiösa grupper.

För ett antal år sedan stängdes ett rehab i Primoriye som leddes av min vän och man antydde att brandsäkerheten var orsaken till att man stängde ner. Detta var bara en dålig motivering för att kunna stänga ner deras arbete bland utsatta människor.  

Frågan om religiösa samlingar i hem är inte ny i Ryssland. Redan 2019 prövades liknande restriktioner, och då fastslogs att sådana begränsningar stred mot konstitutionen.

Den ryska konstitutionen garanterar i princip religionsfrihet, inklusive rätten att utöva sin tro individuellt eller tillsammans med andra. Därför menar kritiker att det nya lagförslaget inte bara är kontroversiellt, utan potentiellt grundlagsstridigt.

Trots detta tyder utvecklingen på en fortsatt politisk vilja att reglera och kontrollera religiösa aktiviteter, särskilt de som sker utanför statligt erkända strukturer.

Även utan en ny lag har lokala myndigheter i Ryssland under de senaste åren i ökande grad använt befintliga regler för att begränsa religiösa möten i hem.

Ett centralt verktyg har varit lagstiftning kring så kallad “olaglig missionsverksamhet”. Denna används för att:

• Bötfälla religiösa ledare
• Stänga ner mötesplatser
• Förbjuda samlingar i privata bostäder

Särskilt baptistiska och evangeliska grupper har rapporterat om sådana åtgärder. I vissa fall har lägenheter som använts för gudstjänst förseglats av myndigheter.

Detta tyder på att den föreslagna lagen inte bara är en teoretisk förändring, utan snarare ett steg i en redan pågående utveckling.

Forum 18 skriver ofta om sådana här tillslag. 

Konsekvenser för minoritetsreligioner

Om lagförslaget genomförs i sin nuvarande form kan konsekvenserna bli omfattande.

För många protestantiska församlingar är hemmet den primära platsen för gemenskap och tillbedjan. De flesta församlingar möts under veckan både till gudstjänst i sin kyrkobyggnad men också i hemmen i så kallade hemgrupper, eller cellgrupper som vissa kallar dem. Men på många mindre platser har man ingen möjlighet att införskaffa sin egen kyrkobyggnad. Ett förbud att kunna mötas i hemmen skulle leda till stor skada. Ett förbud skulle i praktiken innebära att:

• Små församlingar inte längre kan mötas
• Nya församlingar blir mycket svårare att starta
• Religiöst liv tvingas in i informella eller underjordiska former

Detta riskerar att skapa en situation där endast större, statligt erkända religiösa institutioner har möjlighet att verka öppet. Det kan föra oss in i det gamla system som fanns i Sovjetunionen. Där kristna kunde mötas i registrerade församlingar och deras lokaler. 

Många observatörer ser lagförslaget som en del av en bredare trend i Ryssland, där staten gradvis stärker kontrollen över civilsamhället.

Religiösa organisationer och församlingar och särskilt de som har internationella kopplingar och står utanför den rysk ortodoxa kyrkan är och har varit särskilt utsatta. 

Samtidigt används ofta säkerhetsargument, särskilt kopplade till extremism, för att legitimera dessa åtgärder.

Slutsats

Det föreslagna förbudet mot religiösa sammankomster i hem i Ryssland representerar mer än en enskild lagändring. Det speglar en djupare spänning mellan statlig kontroll och individuell religionsfrihet.

För många troende – särskilt inom mindre och mindre etablerade samfund – handlar frågan inte bara om juridik, utan om möjligheten att överhuvudtaget leva ut sin tro i gemenskap med andra.

Utvecklingen i Ryssland under de kommande åren kommer därför att följas noga, både av religiösa aktörer och av internationella observatörer av mänskliga rättigheter.

Källor: https://hrwf.eu/russia-draft-law-aims-to-ban-religious-activities-in-private-homes/

https://vomkorea.com/en/2026/03/31/vomk-report-391/

https://vom-ru.org/rossiya_namerena_zapretit_publichnye_bogosluzheniya_v_domakh_i_kvartirakh/?fbclid=IwY2xjawRANb5leHRuA2FlbQIxMQBzcnRjBmFwcF9pZBAyMjIwMzkxNzg4MjAwODkyAAEe4QxAwXqoyoj5P9yQe4QUHN36KogC0mwwks986qVriCDb3O_VWbms65POqP4_aem_2OwRoYNB_kqLiAxJmNTe2g 

Recension av boken, Imperiehunger - av Johanna Melén

Jag läser ganska många böcker som handlar om Ryssland och dess historia och det här var kanske den tionde i år. 

Johanna Melén, är utrikeskorrespondent på Ekot och mångårig Rysslandskännare. 2021 skrev hon boken, Mina ryska vänner, en berättelse om Putins Ryssland. Den läste jag också med intresse. 

Varje vecka finns hon med i Sveriges Radios Radiokorrespondenterna Ryssland, som tar upp Rysslands krig i Ukraina och är mycket intressant. 

Imperiehunger är både ett personligt reportage och en politisk analys, fylld av vittnesmål från vanliga ryssar, oppositionella, aktivister och människor i skuggan av Putins växande imperiedrömmar. 

Översikt

Kärnan i boken är enkel men kraftfull: 

Putins Ryssland styrs av en ideologi av imperial återupprättelse - tanken att Ryssland har rätt, men också ett ansvar att åter bli ett stort rike. 

Detta sjukdomstillstånd i stat och samhälle bygger på myter och en alltmer totalitär nationalism. 

Samtidigt växer ett nytt - ofta tyst, splittrat och nedtryckt motstånd, både i och utanför Ryssland. 

Johanna väver ihop tre berättelser: 

Historien om Putins maktbygge och hur den ryska staten skapat en berättelse om nationell återfödelse.

Människoöden - författare, aktivister, soldater, mammor och oppositionella som visar hur imperieidéerna påverkar det vardagliga livet. 

Bilden av ett samhälle i upplösning där rädsla, propaganda, nostalgi och nationalism styr. 

Analys

Jag tycker om denna bok eftersom den är inte bara ett skrivbordsmaterial, hon har besökt platser och berättar historier från levande personer som finns mitt uppe i denna vardag. 

Det finns många som är emot kriget och Putins försök att återupprätta ett nytt "Sovjetunionen", men de är ofta tysta och vågar inte protestera. Jag tror att det också är vad som händer med många troende ryssar. De är emot kriget men vågar inte säga ifrån eftersom de inte vet vad eftergifterna blir. Flera människor som satts sig upp mot kriget har blivit kastade i fängelse eller flytt landet. 

Vi har till exempel Nikolay Romanyuk (tas inte upp i boken) som är pastor i Holy Trinity Pentecostal Church i Moskva. Hösten 2022 höll en predikan där han offentligt kritiserade invasionen av Ukraina och sade att kriget "inte är vårt krig". Han greps i oktober 2024. I september 2025 dömdes han till fyra års fängelse i arbetsläger och tre års förbud mot att administrera hemsidor, för "offentliga uppmaningar som skadar statens säkerhet."  Läs gärna Rauli Lehtonens bloggpost om detta. Här

Jag tänker att alla de som är intresserade av Ryssland och vill förstå vad som händer just nu, borde läsa den. Den finns på de flesta bibliotek. 

Jakob Seljuzhitskij och Siri Palmestav-Andersson - predikanter i pingstväckelsen i öst.

 

Jakob Seljuzhitskij (Яков Селюжицкий)

Jakob Seljuzhitskij var en framstående pingstpredikant från Polesien (området kring Pinsk, i nuvarande Belarus). Han hade långa erfarenheter av förföljelse, fängslande och tjänst under svåra omständigheter i både Polen och Sovjetiska västra territorierna.

Under efterkrigstiden fortsatte han sin tjänst bland evangeliska kristna i Polen och Tyskland. Han predikade ofta på ryska och polska och hade ett gott anseende som en uthållig och trofast evangelist.

Siri Andersson - Palmestav

Siri Andersson - Palmestav studerade vid Betelseminariet och Örebro Missionsskola och gick sedan ut på fältet. 

Mötet med Siri Andersson

Under den period Jakob verkade i Polen kom Siri Andersson från Sverige till landet för kristet arbete. Hon var en aktiv och engagerad missionär, utbildad och van vid internationellt arbete.

Siri och Jakob började arbeta tillsammans i evangelisation och undervisning. Siri behärskade flera europeiska språk, något som blev mycket betydelsefullt i deras gemensamma tjänst.

Äktenskapet

Jakob var ännu ogift vid denna tid. År 1957 fick han tillstånd att emigrera till Sverige.

Deras bröllop ägde rum den 16 augusti 1957. Vid denna tid var Jakob redan över 60 år gammal.

Trots hans ålder fortsatte Jakob och Siri energiskt i sitt gemensamma arbete efter äktenskapet.

Gemensam tjänst

Efter att ha bosatt sig i Sverige reste de ofta tillbaka till Polen och Tyskland:

• för att predika i pingstförsamlingar,

• för att stödja troende som levde under svåra politiska förhållanden,

• och för att bygga broar mellan svenska och östeuropeiska pingstvänner.

Siri var Jakobs ständiga följeslagare, stöd och tolk, och hon gjorde hans tjänst internationellt möjlig.

Jakob fortsatte att predika på ryska och polska; Siri predikade ibland på tyska och tjänade i översättning och själavård.

Skriftlig verksamhet

Jakob publicerade flera artiklar i ryskspråkiga kristna tidskrifter, bland annat:

• Христианский вестник (Kristen Budbärare),

• Примиритель (Försonaren).

Hans texter behandlade väckelse, förföljelse och kristet liv under svåra tider.

Siri har skrivit många böcker: 

• Estland - en port till Ryssland
• Guds barn och barnbarn
• De följde ett kors
• Sovjetflickan, m.fl. 

Jag har läst flera av dessa böcker. Om ni är intresserade av att läsa hennes böcker finns många av dem att hitta på Bokbörsen.

Sammanfattning

Jakob och Siri Seljuzhitskij utgör ett vackert exempel på hur svensk och östeuropeisk pingsthistoria möts:

• han – en prövad och erfaren östeuropeisk pingstpredikant,

• hon – en språkbegåvad svensk missionär med hjärta för Europas troende.

Deras liv tillsammans blev ett internationellt och fruktsamt missionspartnerskap, präglat av uthållighet, tro och kärlek till Kristus.

ШЕСТВИЕ ПЯТИДЕСЯТНИЦЫ 

Voznesenie Pinsk

Kalmuckerna i tre länder: Kultur, språk och tro i förändring

Kirgizistan

För ett tag sedan kom jag hem från en resa till Centralasien och där hade jag möjligheten att för första gången (som jag vet) möta kalmucker. Dessa var föredetta muslimer och det var så spännande att sitta ner och lyssna på hur de berättade om sina liv och utmaningar. 

Kalmuckerna är ett av Eurasiens mest särpräglade folk - ett mongoliskt folk med rötter i Oiratkonfederationen (det var en politisk och militär allians av västmongoliska stammar som spelade en enorm roll i Centralasiens historia mellan 1400- och 1700 talet.) som under århundraden har rört sig mellan Centralasiens vidsträckta stäpper, Volgaområdet och dagens Xinjiang. 

I Ryssland och Kina är kalmuckerna buddhistiska men i Kirgizistan är man muslimer. Idag lever de främst i Ryssland, Kina och Kirgizistan, men varje region berättar sin egen historia om överlevnad, kulturmöten och identitetsförändring. 

Oirat och Kalmuck - rötterna i Centralasien 

Kalmuckerna härstammar från Oirat folken - Torgut, Dörbet, Khoshut och andra mongoliska stammar som under medeltiden och tidig modern tid var betydande politiska aktörer i Centralasien. Under 1600-talet vandrade stora grupper västerut och slog sig ner vid nedre Volga, där de bildade det Kalmuckiska khanatet i samspel med och konflikt med såväl ryska riket som de centralasiatiska makterna. 

Religion

Deras religion har traditionellt varit tibetansk buddhism blandad med äldre shamanistiska traditioner. I motsats till andra mongoliska folk bosatte sig kalmuckerna i ett område som kom att räknas till Europa, vilket gjorde unika som Europas buddhistiska folk. Men till skillnad från kalmuckerna i Ryssland och Kina är kalmuckerna i Kirgizistan muslimer. 

Kalmuckerna i Ryssland - identitetens centrum 

Den största delen av kalmuckerna bor idag i Republiken Kalmuckien i sydvästra Ryssland, mellan Volga och Kaspiska havet. Befolkningen består av en mängd olika etniska grupper men de allra flesta är kalmucker (53,3%) eller ryssar (33,5%). Joshuaproject.net säger att det finns 179 000 kalmucker i Ryssland. 

Sovjettidens tragedi 

Under andra världskriget anklagades kalmuckernas kollektiv av Stalinregimen för samarbete med tyskarna. Det är sant att en del kalmucker samarbetade med tyskarna genom att forma det kalmuckiska kavalleri kåren och kämpade mot den Röda Armén. Men samtidigt var det många kalmucker som kämpade med den Röda Armén. Över 23 000 kalmucker tjänade i den Röda Armén. 

År 1943 deporterades hela folkgruppen till Sibirien och Centralasien. Många dog under transporterna eller på plats av hunger och sjukdomar. Denna deportation är en av de mest traumatiska händelserna i kalmuckernas moderna historia. Först 1957 (då Nikita Chrusjtjov var Sovjetunionens ledare)fick de återvända till sitt hemland. Många fann sina hem förstörda och sin kultur försvagad. 

Buddhistisk tradition 

Kalmuckerna har sina rötter i tibetansk buddhism och religionen har varit en grundläggande del av deras identitet och kultur i generationer. Det stora Gyllene Templet i Elista är vad man säger ett av de mest framstående buddhistiska byggnaderna i Europa. Dalai Lama har besökt regionen ett flertal gånger, den senaste var 2009 men på bara vissa specifika villkor. Besöket skulle endast vara religiöst och han fick inte träffa några ryska tjänstemän. Intressant var att Dalai Lamas sändebud i Ryssland, Telo Tulku Rinpoche, avgick 2023 efter att han klassats som "utländsk agent" då han kritiserat Rysslands krig mot Ukraina. 

Kristen mission bland kalmuckerna 

Det första Nya Testamentet på kalmuckiska publicerades redan 1827, ett arbete initierat av moraviska missionärer som Isaac Jacob Schmidt. 

Idag fortsätter Institutet för Bibelöversättning (IFB) arbetet med att översätta och publicera bibelböcker på kalmuckiska. De har bland annat gett ut: Hela Nya Testamentet (2002). Böcker från GT som Jobs bok, Predikaren, Höga Visan m.fl.

Kalmucker och Oirater i Kina - splittring och osäker framtid

I Kina finns flera Oirat-grupper nära besläktade med kalmuckerna. De bor främst i Xinjiang och gränsområden mot Mongoliet och består till stor del av de ättlingar till Torgut- och Dörbet stammar. Man uppskattar att det finns mellan 100 000 och 170 000 Oirat-talande i Kina. Vissa talar dialekter som ligger nära kalmyk, medan andra har utvecklat egna lokala former. 

Kulturella utmaningar 

Som många andra minoriteter i Kina utsätts Oirat-grupperna för stark assimilationspress. Språket är hotat, och buddhismen - deras traditionella tro - är strikt reglerad. Det talas också om diskussioner om att vissa grupper skulle kunna återbosättas till Ryssland, något som skapar en känsla av både osäkerhet och möjlig flytt. 

Kristen mission bland kalmuckiska folk i Kina 

Majoriteten av de etniska kalmuckerna i Kina (huvudsakligen kända som Oirater eller Torghuter) lever i Xinjiang och Inre Mongoliet. Arbetet med kristen mission och bibelöversättning bland dem står inför betydande utmaningar, och källor tyder på att det finns ingen aktiv församling idag bland Torghuterna i Kina och att Bibeln inte har översatts till deras specifika dialekt. Många missionärer från "Alliance Mission" var svenska men jag kan inte hitta någon informatiom om att någon av dessa arbetade bland detta folk. För tillfället finns det vad jag kan hitta ingen mission bland detta folk. 

 

Kalmuckerna i Kirgizistan 

Den tredje gruppen finns i östra Kirgizistan - i Issyk-Kul-regionen. De kallas Sart Kalmaks och är ett litet folk vars historia är kopplad till Oirat kalmuckiska grupper som stannade kvar i Centralasien under 1700- och 1800-talen. 

De kalmucker som jag mötte berättade att deras folk var tvungna att fly från Kina 1880. De berättade att eftersom deras folk var muslimer förföljdes de och flydde till Karakol i Kirgizistan. Jag kan inte hitta några källor som kan bekräfta det de säger. 

Man uppskattar att det finns mellan 8 000 och 12 000 kalmucker i detta område medan Joshua Project säger 5 600. Dessa bor koncentrerat i byar som Chelpek, Tash-Kyya och Beryu-Bash nära staden Karakol. 

 

Religiös och språklig förändring 

Till skillnad från kalmuckerna i Ryssland och Kina är Sart Kalmaks idag muslimer, ofta sunnitiska. Deras traditionella språk - en Oirat dialekt - håller snabbt på att försvinna till förmån för kirgiziska. Identiteten är därför dubbel: ett historiskt arv från kalmuckerna, men en nutida vardag som ligger nära det kirgiziska majoritetslivet. 

De flesta skulle jag säga talar också ryska. Träffade tre personer som var i medelåldern där en av dem talade flytande ryska medan två av dem var tvungna att få hjälp med tolkning av sina barn. 

Kristen mission bland kalmuckerna i Kirgizistan 

När man letar efter hur det ser ut säger man att det inte finns några kända kristna troende bland kalmuckerna men det stämmer inte. Det finns inte många troende och i och med den nya religionslagen i landet berättade en av de vi mötte att flera av hennes medlemmar har slutat att komma eftersom de är rädda för förföljelse. 

De troende möter svårigheter, bland annat på grund av lagar som kräver årlig redovisning; för att registrera en församling måste man ha 500 medlemmar och det finns mycket hårda restriktioner för evangelisering.  

De vi mötte berättade om att de möter förföljelse från myndigheter, den lokala imamen, grannar, arbetskamprater, klasskamrater och släktingar. Det vill säga ALLA! De flesta av dessa läser den kirgiziska bibelöversättningen. 

En utmaning för oss 

Vad kan då vi göra? För det första behöver vi be för kalmuckerna i Ryssland, Kina och Kirgizistan. Vi behöver be skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd (Matt. 9:38). 

Det finns ett böneprojekt som vi kallar EPH618. Gå gärna in och titta - där finns region Eurasien registrerad och där man kan registrera sin församling för att be för någon/några onådda folkgrupper i regionen. 

Vi behöver också både GE, GÅ och SÄNDA. Kom ihåg Kalmuckerna!!