Ryssland överväger förbud mot gudstjänster i hem – en ny fas i begränsningen av religionsfriheten

 

Under slutet av 2024 och in i 2025–2026 har ett nytt lagförslag i Statsduman väckt stark oro både inom Ryssland och internationellt. Förslaget syftar till att kraftigt begränsa och i praktiken förbjuda religiösa aktiviteter i lägenheter och bostadshus. Om det antas kan det få svåra konsekvenser, särskilt för protestantiska församlingar, pingstvänner, baptister och karismatiska församlingar, men också för vissa muslimska församlingar. 

Det aktuella initiativet presenteras som ändringar i den ryska lagen om religionsfrihet, Den Federala lagen om samvetsfriheten och Sammanslutningar. Kärnan i förslaget är att förbjuda organiserade religiösa sammankomster – som gudstjänster, bönemöten och ceremonier – i lägenheter och bostadshus. 

Även om lagen formellt inte förbjuder privat tro eller enskild bön, riktar den sig tydligt mot organiserade samlingar. Det innebär att så kallade “husförsamlingar” eller mindre grupper som möts i hemmen riskerar att förbjudas eller klassas som illegala.

Denna typ av samlingar är särskilt vanliga bland protestanter, pingstvänner, baptister och vissa karismatiska rörelser. Många av dessa grupper saknar egna byggnader och är beroende av att kunna samlas i hem eller hyrda lägenheter. 

Officiella motiv: ordning, säkerhet och extremism

Förespråkare för lagförslaget argumenterar för att restriktionerna behövs för att säkerställa allmän ordning och säkerhet. Bland de vanligaste motiveringarna finns:

• Brandsäkerhet i bostadshus
• Skydd av boendemiljön för andra hyresgäster
• Förebyggande av extremistisk verksamhet

Särskilt argumentet om extremism har blivit allt vanligare i rysk lagstiftning under de senaste åren. Kritiker menar dock att begreppet används brett och ibland godtyckligt, vilket gör det möjligt att rikta åtgärder mot fredliga religiösa grupper.

För ett antal år sedan stängdes ett rehab i Primoriye som leddes av min vän och man antydde att brandsäkerheten var orsaken till att man stängde ner. Detta var bara en dålig motivering för att kunna stänga ner deras arbete bland utsatta människor.  

Frågan om religiösa samlingar i hem är inte ny i Ryssland. Redan 2019 prövades liknande restriktioner, och då fastslogs att sådana begränsningar stred mot konstitutionen.

Den ryska konstitutionen garanterar i princip religionsfrihet, inklusive rätten att utöva sin tro individuellt eller tillsammans med andra. Därför menar kritiker att det nya lagförslaget inte bara är kontroversiellt, utan potentiellt grundlagsstridigt.

Trots detta tyder utvecklingen på en fortsatt politisk vilja att reglera och kontrollera religiösa aktiviteter, särskilt de som sker utanför statligt erkända strukturer.

Även utan en ny lag har lokala myndigheter i Ryssland under de senaste åren i ökande grad använt befintliga regler för att begränsa religiösa möten i hem.

Ett centralt verktyg har varit lagstiftning kring så kallad “olaglig missionsverksamhet”. Denna används för att:

• Bötfälla religiösa ledare
• Stänga ner mötesplatser
• Förbjuda samlingar i privata bostäder

Särskilt baptistiska och evangeliska grupper har rapporterat om sådana åtgärder. I vissa fall har lägenheter som använts för gudstjänst förseglats av myndigheter.

Detta tyder på att den föreslagna lagen inte bara är en teoretisk förändring, utan snarare ett steg i en redan pågående utveckling.

Forum 18 skriver ofta om sådana här tillslag. 

Konsekvenser för minoritetsreligioner

Om lagförslaget genomförs i sin nuvarande form kan konsekvenserna bli omfattande.

För många protestantiska församlingar är hemmet den primära platsen för gemenskap och tillbedjan. De flesta församlingar möts under veckan både till gudstjänst i sin kyrkobyggnad men också i hemmen i så kallade hemgrupper, eller cellgrupper som vissa kallar dem. Men på många mindre platser har man ingen möjlighet att införskaffa sin egen kyrkobyggnad. Ett förbud att kunna mötas i hemmen skulle leda till stor skada. Ett förbud skulle i praktiken innebära att:

• Små församlingar inte längre kan mötas
• Nya församlingar blir mycket svårare att starta
• Religiöst liv tvingas in i informella eller underjordiska former

Detta riskerar att skapa en situation där endast större, statligt erkända religiösa institutioner har möjlighet att verka öppet. Det kan föra oss in i det gamla system som fanns i Sovjetunionen. Där kristna kunde mötas i registrerade församlingar och deras lokaler. 

Många observatörer ser lagförslaget som en del av en bredare trend i Ryssland, där staten gradvis stärker kontrollen över civilsamhället.

Religiösa organisationer och församlingar och särskilt de som har internationella kopplingar och står utanför den rysk ortodoxa kyrkan är och har varit särskilt utsatta. 

Samtidigt används ofta säkerhetsargument, särskilt kopplade till extremism, för att legitimera dessa åtgärder.

Slutsats

Det föreslagna förbudet mot religiösa sammankomster i hem i Ryssland representerar mer än en enskild lagändring. Det speglar en djupare spänning mellan statlig kontroll och individuell religionsfrihet.

För många troende – särskilt inom mindre och mindre etablerade samfund – handlar frågan inte bara om juridik, utan om möjligheten att överhuvudtaget leva ut sin tro i gemenskap med andra.

Utvecklingen i Ryssland under de kommande åren kommer därför att följas noga, både av religiösa aktörer och av internationella observatörer av mänskliga rättigheter.

Källor: https://hrwf.eu/russia-draft-law-aims-to-ban-religious-activities-in-private-homes/

https://vomkorea.com/en/2026/03/31/vomk-report-391/

https://vom-ru.org/rossiya_namerena_zapretit_publichnye_bogosluzheniya_v_domakh_i_kvartirakh/?fbclid=IwY2xjawRANb5leHRuA2FlbQIxMQBzcnRjBmFwcF9pZBAyMjIwMzkxNzg4MjAwODkyAAEe4QxAwXqoyoj5P9yQe4QUHN36KogC0mwwks986qVriCDb3O_VWbms65POqP4_aem_2OwRoYNB_kqLiAxJmNTe2g 

Recension av boken, Imperiehunger - av Johanna Melén

Jag läser ganska många böcker som handlar om Ryssland och dess historia och det här var kanske den tionde i år. 

Johanna Melén, är utrikeskorrespondent på Ekot och mångårig Rysslandskännare. 2021 skrev hon boken, Mina ryska vänner, en berättelse om Putins Ryssland. Den läste jag också med intresse. 

Varje vecka finns hon med i Sveriges Radios Radiokorrespondenterna Ryssland, som tar upp Rysslands krig i Ukraina och är mycket intressant. 

Imperiehunger är både ett personligt reportage och en politisk analys, fylld av vittnesmål från vanliga ryssar, oppositionella, aktivister och människor i skuggan av Putins växande imperiedrömmar. 

Översikt

Kärnan i boken är enkel men kraftfull: 

Putins Ryssland styrs av en ideologi av imperial återupprättelse - tanken att Ryssland har rätt, men också ett ansvar att åter bli ett stort rike. 

Detta sjukdomstillstånd i stat och samhälle bygger på myter och en alltmer totalitär nationalism. 

Samtidigt växer ett nytt - ofta tyst, splittrat och nedtryckt motstånd, både i och utanför Ryssland. 

Johanna väver ihop tre berättelser: 

Historien om Putins maktbygge och hur den ryska staten skapat en berättelse om nationell återfödelse.

Människoöden - författare, aktivister, soldater, mammor och oppositionella som visar hur imperieidéerna påverkar det vardagliga livet. 

Bilden av ett samhälle i upplösning där rädsla, propaganda, nostalgi och nationalism styr. 

Analys

Jag tycker om denna bok eftersom den är inte bara ett skrivbordsmaterial, hon har besökt platser och berättar historier från levande personer som finns mitt uppe i denna vardag. 

Det finns många som är emot kriget och Putins försök att återupprätta ett nytt "Sovjetunionen", men de är ofta tysta och vågar inte protestera. Jag tror att det också är vad som händer med många troende ryssar. De är emot kriget men vågar inte säga ifrån eftersom de inte vet vad eftergifterna blir. Flera människor som satts sig upp mot kriget har blivit kastade i fängelse eller flytt landet. 

Vi har till exempel Nikolay Romanyuk (tas inte upp i boken) som är pastor i Holy Trinity Pentecostal Church i Moskva. Hösten 2022 höll en predikan där han offentligt kritiserade invasionen av Ukraina och sade att kriget "inte är vårt krig". Han greps i oktober 2024. I september 2025 dömdes han till fyra års fängelse i arbetsläger och tre års förbud mot att administrera hemsidor, för "offentliga uppmaningar som skadar statens säkerhet."  Läs gärna Rauli Lehtonens bloggpost om detta. Här

Jag tänker att alla de som är intresserade av Ryssland och vill förstå vad som händer just nu, borde läsa den. Den finns på de flesta bibliotek. 

Jakob Seljuzhitskij och Siri Palmestav-Andersson - predikanter i pingstväckelsen i öst.

 

Jakob Seljuzhitskij (Яков Селюжицкий)

Jakob Seljuzhitskij var en framstående pingstpredikant från Polesien (området kring Pinsk, i nuvarande Belarus). Han hade långa erfarenheter av förföljelse, fängslande och tjänst under svåra omständigheter i både Polen och Sovjetiska västra territorierna.

Under efterkrigstiden fortsatte han sin tjänst bland evangeliska kristna i Polen och Tyskland. Han predikade ofta på ryska och polska och hade ett gott anseende som en uthållig och trofast evangelist.

Siri Andersson - Palmestav

Siri Andersson - Palmestav studerade vid Betelseminariet och Örebro Missionsskola och gick sedan ut på fältet. 

Mötet med Siri Andersson

Under den period Jakob verkade i Polen kom Siri Andersson från Sverige till landet för kristet arbete. Hon var en aktiv och engagerad missionär, utbildad och van vid internationellt arbete.

Siri och Jakob började arbeta tillsammans i evangelisation och undervisning. Siri behärskade flera europeiska språk, något som blev mycket betydelsefullt i deras gemensamma tjänst.

Äktenskapet

Jakob var ännu ogift vid denna tid. År 1957 fick han tillstånd att emigrera till Sverige.

Deras bröllop ägde rum den 16 augusti 1957. Vid denna tid var Jakob redan över 60 år gammal.

Trots hans ålder fortsatte Jakob och Siri energiskt i sitt gemensamma arbete efter äktenskapet.

Gemensam tjänst

Efter att ha bosatt sig i Sverige reste de ofta tillbaka till Polen och Tyskland:

• för att predika i pingstförsamlingar,

• för att stödja troende som levde under svåra politiska förhållanden,

• och för att bygga broar mellan svenska och östeuropeiska pingstvänner.

Siri var Jakobs ständiga följeslagare, stöd och tolk, och hon gjorde hans tjänst internationellt möjlig.

Jakob fortsatte att predika på ryska och polska; Siri predikade ibland på tyska och tjänade i översättning och själavård.

Skriftlig verksamhet

Jakob publicerade flera artiklar i ryskspråkiga kristna tidskrifter, bland annat:

• Христианский вестник (Kristen Budbärare),

• Примиритель (Försonaren).

Hans texter behandlade väckelse, förföljelse och kristet liv under svåra tider.

Siri har skrivit många böcker: 

• Estland - en port till Ryssland
• Guds barn och barnbarn
• De följde ett kors
• Sovjetflickan, m.fl. 

Jag har läst flera av dessa böcker. Om ni är intresserade av att läsa hennes böcker finns många av dem att hitta på Bokbörsen.

Sammanfattning

Jakob och Siri Seljuzhitskij utgör ett vackert exempel på hur svensk och östeuropeisk pingsthistoria möts:

• han – en prövad och erfaren östeuropeisk pingstpredikant,

• hon – en språkbegåvad svensk missionär med hjärta för Europas troende.

Deras liv tillsammans blev ett internationellt och fruktsamt missionspartnerskap, präglat av uthållighet, tro och kärlek till Kristus.

ШЕСТВИЕ ПЯТИДЕСЯТНИЦЫ 

Voznesenie Pinsk

Kalmuckerna i tre länder: Kultur, språk och tro i förändring

Kirgizistan

För ett tag sedan kom jag hem från en resa till Centralasien och där hade jag möjligheten att för första gången (som jag vet) möta kalmucker. Dessa var föredetta muslimer och det var så spännande att sitta ner och lyssna på hur de berättade om sina liv och utmaningar. 

Kalmuckerna är ett av Eurasiens mest särpräglade folk - ett mongoliskt folk med rötter i Oiratkonfederationen (det var en politisk och militär allians av västmongoliska stammar som spelade en enorm roll i Centralasiens historia mellan 1400- och 1700 talet.) som under århundraden har rört sig mellan Centralasiens vidsträckta stäpper, Volgaområdet och dagens Xinjiang. 

I Ryssland och Kina är kalmuckerna buddhistiska men i Kirgizistan är man muslimer. Idag lever de främst i Ryssland, Kina och Kirgizistan, men varje region berättar sin egen historia om överlevnad, kulturmöten och identitetsförändring. 

Oirat och Kalmuck - rötterna i Centralasien 

Kalmuckerna härstammar från Oirat folken - Torgut, Dörbet, Khoshut och andra mongoliska stammar som under medeltiden och tidig modern tid var betydande politiska aktörer i Centralasien. Under 1600-talet vandrade stora grupper västerut och slog sig ner vid nedre Volga, där de bildade det Kalmuckiska khanatet i samspel med och konflikt med såväl ryska riket som de centralasiatiska makterna. 

Religion

Deras religion har traditionellt varit tibetansk buddhism blandad med äldre shamanistiska traditioner. I motsats till andra mongoliska folk bosatte sig kalmuckerna i ett område som kom att räknas till Europa, vilket gjorde unika som Europas buddhistiska folk. Men till skillnad från kalmuckerna i Ryssland och Kina är kalmuckerna i Kirgizistan muslimer. 

Kalmuckerna i Ryssland - identitetens centrum 

Den största delen av kalmuckerna bor idag i Republiken Kalmuckien i sydvästra Ryssland, mellan Volga och Kaspiska havet. Befolkningen består av en mängd olika etniska grupper men de allra flesta är kalmucker (53,3%) eller ryssar (33,5%). Joshuaproject.net säger att det finns 179 000 kalmucker i Ryssland. 

Sovjettidens tragedi 

Under andra världskriget anklagades kalmuckernas kollektiv av Stalinregimen för samarbete med tyskarna. Det är sant att en del kalmucker samarbetade med tyskarna genom att forma det kalmuckiska kavalleri kåren och kämpade mot den Röda Armén. Men samtidigt var det många kalmucker som kämpade med den Röda Armén. Över 23 000 kalmucker tjänade i den Röda Armén. 

År 1943 deporterades hela folkgruppen till Sibirien och Centralasien. Många dog under transporterna eller på plats av hunger och sjukdomar. Denna deportation är en av de mest traumatiska händelserna i kalmuckernas moderna historia. Först 1957 (då Nikita Chrusjtjov var Sovjetunionens ledare)fick de återvända till sitt hemland. Många fann sina hem förstörda och sin kultur försvagad. 

Buddhistisk tradition 

Kalmuckerna har sina rötter i tibetansk buddhism och religionen har varit en grundläggande del av deras identitet och kultur i generationer. Det stora Gyllene Templet i Elista är vad man säger ett av de mest framstående buddhistiska byggnaderna i Europa. Dalai Lama har besökt regionen ett flertal gånger, den senaste var 2009 men på bara vissa specifika villkor. Besöket skulle endast vara religiöst och han fick inte träffa några ryska tjänstemän. Intressant var att Dalai Lamas sändebud i Ryssland, Telo Tulku Rinpoche, avgick 2023 efter att han klassats som "utländsk agent" då han kritiserat Rysslands krig mot Ukraina. 

Kristen mission bland kalmuckerna 

Det första Nya Testamentet på kalmuckiska publicerades redan 1827, ett arbete initierat av moraviska missionärer som Isaac Jacob Schmidt. 

Idag fortsätter Institutet för Bibelöversättning (IFB) arbetet med att översätta och publicera bibelböcker på kalmuckiska. De har bland annat gett ut: Hela Nya Testamentet (2002). Böcker från GT som Jobs bok, Predikaren, Höga Visan m.fl.

Kalmucker och Oirater i Kina - splittring och osäker framtid

I Kina finns flera Oirat-grupper nära besläktade med kalmuckerna. De bor främst i Xinjiang och gränsområden mot Mongoliet och består till stor del av de ättlingar till Torgut- och Dörbet stammar. Man uppskattar att det finns mellan 100 000 och 170 000 Oirat-talande i Kina. Vissa talar dialekter som ligger nära kalmyk, medan andra har utvecklat egna lokala former. 

Kulturella utmaningar 

Som många andra minoriteter i Kina utsätts Oirat-grupperna för stark assimilationspress. Språket är hotat, och buddhismen - deras traditionella tro - är strikt reglerad. Det talas också om diskussioner om att vissa grupper skulle kunna återbosättas till Ryssland, något som skapar en känsla av både osäkerhet och möjlig flytt. 

Kristen mission bland kalmuckiska folk i Kina 

Majoriteten av de etniska kalmuckerna i Kina (huvudsakligen kända som Oirater eller Torghuter) lever i Xinjiang och Inre Mongoliet. Arbetet med kristen mission och bibelöversättning bland dem står inför betydande utmaningar, och källor tyder på att det finns ingen aktiv församling idag bland Torghuterna i Kina och att Bibeln inte har översatts till deras specifika dialekt. Många missionärer från "Alliance Mission" var svenska men jag kan inte hitta någon informatiom om att någon av dessa arbetade bland detta folk. För tillfället finns det vad jag kan hitta ingen mission bland detta folk. 

 

Kalmuckerna i Kirgizistan 

Den tredje gruppen finns i östra Kirgizistan - i Issyk-Kul-regionen. De kallas Sart Kalmaks och är ett litet folk vars historia är kopplad till Oirat kalmuckiska grupper som stannade kvar i Centralasien under 1700- och 1800-talen. 

De kalmucker som jag mötte berättade att deras folk var tvungna att fly från Kina 1880. De berättade att eftersom deras folk var muslimer förföljdes de och flydde till Karakol i Kirgizistan. Jag kan inte hitta några källor som kan bekräfta det de säger. 

Man uppskattar att det finns mellan 8 000 och 12 000 kalmucker i detta område medan Joshua Project säger 5 600. Dessa bor koncentrerat i byar som Chelpek, Tash-Kyya och Beryu-Bash nära staden Karakol. 

 

Religiös och språklig förändring 

Till skillnad från kalmuckerna i Ryssland och Kina är Sart Kalmaks idag muslimer, ofta sunnitiska. Deras traditionella språk - en Oirat dialekt - håller snabbt på att försvinna till förmån för kirgiziska. Identiteten är därför dubbel: ett historiskt arv från kalmuckerna, men en nutida vardag som ligger nära det kirgiziska majoritetslivet. 

De flesta skulle jag säga talar också ryska. Träffade tre personer som var i medelåldern där en av dem talade flytande ryska medan två av dem var tvungna att få hjälp med tolkning av sina barn. 

Kristen mission bland kalmuckerna i Kirgizistan 

När man letar efter hur det ser ut säger man att det inte finns några kända kristna troende bland kalmuckerna men det stämmer inte. Det finns inte många troende och i och med den nya religionslagen i landet berättade en av de vi mötte att flera av hennes medlemmar har slutat att komma eftersom de är rädda för förföljelse. 

De troende möter svårigheter, bland annat på grund av lagar som kräver årlig redovisning; för att registrera en församling måste man ha 500 medlemmar och det finns mycket hårda restriktioner för evangelisering.  

De vi mötte berättade om att de möter förföljelse från myndigheter, den lokala imamen, grannar, arbetskamprater, klasskamrater och släktingar. Det vill säga ALLA! De flesta av dessa läser den kirgiziska bibelöversättningen. 

En utmaning för oss 

Vad kan då vi göra? För det första behöver vi be för kalmuckerna i Ryssland, Kina och Kirgizistan. Vi behöver be skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd (Matt. 9:38). 

Det finns ett böneprojekt som vi kallar EPH618. Gå gärna in och titta - där finns region Eurasien registrerad och där man kan registrera sin församling för att be för någon/några onådda folkgrupper i regionen. 

Vi behöver också både GE, GÅ och SÄNDA. Kom ihåg Kalmuckerna!!

Från Missionärsbarn till Rysk Spion: Fallet Daniel Martindale

 

Jag hörde denna historia från några kristna rysktalande bloggare och började läsa om denna amerikanska man. Det är svårt att förstå att hur detta kan ske men denna histora är verkligen sann. Jag har tyvärr inte sett att någon svensk tidning har skrivit om detta ännu, men jag kan ju ha missat. 

Men fallet med den amerikanske medborgaren Daniel Richard Martindale har väckt uppmärksamhet både i västvärlden och i Ryssland. 

Uppväxt i en USA för att sedan flytta till Kina

Daniel Martindale föddes 1991 i delstaten Indiana, USA. Hans föräldrar utvecklade en misstro mot de amerikanska myndigheterna från tidig ålder, vilket starkt påverkade Daniels framtida världsbild. De trodde till exempel att amerikanska myndigheter låg bakom 9/11 och under pandemin var de väldigt mycket emot att man skulle ta vaccin. 

År 2001 åkte familjen Martindale till Kina med avsikt att missionera. Jag har inte kunnat se var de bodde men någonstans på gränsen till Ryssland. 

Där träffade de människor som presenterade sig som före detta soldater inom den ryska militära underrättelsetjänsten, som sedan bjöd in dem till det ryska Fjärran Östern.

Enligt egen utsago lärde han känna före detta officerare från rysk militär underrättelsetjänst, som introducerade honom till en idealiserad bild av Ryssland – ett land han senare beskrev som "det enda som står emot västerländsk dekadens." 

Han verkar också ha sagt att, han ville befinna sig i Ryssland om tredje världskriget bröt ut. 

Flytten till Vladivostok

När man analyserat hans sociala medier, visar det att han besökt Vladivostok, Khabarovsk och Magadan.

År 2018, efter att ha återvänt till USA och genomgått teologiska studier, flyttade Martindale till Vladivostok i ryska Fjärran Östern. Där undervisade han engelska och studerade ryska. Officiellt var han där som student och språklärare, men ryska myndigheter ansåg att han brutit mot reglerna för sitt visum.

Redan 2019 deporterades han från Ryssland, med ett femårigt inreseförbud som följd. Orsaken sades vara att han arbetat utan korrekt arbetstillstånd, något som är ett brott mot rysk migrationslagstiftning. 

Krigsutbrott och flytt till Ukraina

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 befann sig Martindale i Polen. Enligt flera rapporter cyklade han därifrån över gränsen till västra Ukraina, in i staden Lviv. 

Martindale tog sig sedan till byn Bohoyavlenka i Donetsk-regionen, nära frontlinjen. Han introducerad sig själv som missionär och var involverad med att hjälpa människor med att samla in ved och laga tak. 

Men han etablerade också kontakter med ryska styrkor och underrättelsetjänster och började lämna över information om ukrainska truppositioner och koordinater genom Telegram. 

Martindale skröt på sociala medier om att den ryska armén kom på en livsmedelsbutik, där ukrainska soldater var stationerade i källaren. Enligt amerikanen själv kan upp till 20 ukrainska soldater ha dödats eller saknats till följd av beskjutningen. Det var han som hade uppgivit var de befann sig. 

Ukrainska myndigheter anklagade Martindale för att ha kartlagt ukrainska militära ställningar och förmedlat dessa uppgifter till Ryssland via krypterad kommunikation. Enligt utredningen använde han Telegram för att kontakta sina ryska uppdragsgivare och skickade bilder, videos och geokoordinater.

Hans handlingar resulterade i att flera ukrainska mål attackerades med artilleri, vilket ledde till både döda och sårade. 

Ryskt Medborgarskap 

I juli 2025 fick Daniel Martindale ryskt medborgarskap. Ceremonin ägde rum i Moskva där han mottogs av Denis Pushilin, ledare för den självutnämnda Donetsk People’s Republic, som agerade på direktiv från president Vladimir Putin.

Pushilin kallade Martindale en “hjälte från väst som förstått sanningen om Ryssland.” 

Några tankar

Då jag läst om denna unge man, förstår jag hur enkelt det ändå är att låta sig luras av den propaganda som man fyller sig med. 

Som missionärer är vi Guds sändebud för att predika frälsning till alla folk (Matt 28:18-20). 

Att introducera sig själv som en missionär för att i själva verket agera som en spion är något fruktansvärt. 

Läs gärna de källor som jag infogat nedan för att få mer information om detta fall. 

Källhänvisningar

United24 Media – From Missionary to Russian Citizen
NV English – U.S.-Born Spy Granted Russian Citizenship
OBOZREVATEL Global – From Missionary to Spy 

American who spied for Russia finds himself trapped under Kremlin’s watch in Moscow – WSJ

Räd mot baptistförsamling i ryskockuperade Krasnodon i Luhanskregionen.

Den 8 juni 2025 genomförde viceåklagaren i Krasnodon (officiella ukrainska namnet: Sorokyne), tillsammans med polis, en räd mot baptistförsamlingens union av församlingar under deras pingstgudstjänst. Församlingen har samlats på samma plats sedan 1961 och leds av pastor Vladimir Rytikov, som tidigare suttit i sovjetiskt fängelse för sitt engagemang i kristet barnarbete. Även hans far, Pavel Rytikov, fängslades i Sovjet för sin tro.

Församlingen, som i likhet med andra inom baptistunionens baptister avstår från att registrera sig hos myndigheterna, har upprepade gånger utsatts för trakasserier. Pastor Rytikov har flera gånger bötfällts för att han leder församlingen. 

Under räden förhördes han, lokalägaren och flera församlingsmedlemmar. Myndigheterna fotograferade byggnaden, beslagtog litteratur och ställde frågor om varför kyrkan inte registreras.

”Att registrera innebär att förråda församlingsmedlemmarna genom att rapportera om deras liv till myndigheterna,” säger Rytikov. Han vägrade skriva under protokollet från förhöret med hänvisning till tidigare erfarenheter av förvanskade utsagor.

Församlingen hade också nyligen protesterat mot stängningen av en annan baptistkyrka i södra Ryssland – något som myndigheterna också dokumenterade under räden.

Detta säger Forum 18

De finsk-ugriska folken - Finns de med när vi samtalar om att nå de onådda folken?

För ett tag sedan hade jag möjlighet att delta i en konsultation om de finsk-ugriska folken. Vi möttes i de finska skogarna ungefär fyra timmars bilfärd från Helsingfors. Vi var ett fyrtiotal deltagare från Sverige, Finland, Norge och Estland som samlats för att samtala, be och tala om både historik och framtid för arbetet för att nå dessa folkgrupper med evangelium. 

De finsk-ugriska folken kan delas in i olika grupper och jag kan för lite om detta och ska inte försöka förklara det men det finns en hemsida som förklarar för den som är intresserad. 

Vi samtalade mest om Komi, Mari, Khanti och Mansi. En del av dessa grupper är ganska stora till befolkningen medan andra är väldigt små. För Gud spelar det ingen roll hur många man är, han älskar dem alla och vill att de ska få en chans att tillbe honom (Matt 28:19; Matt 24:14; Upp 5:9, 7:9). 

En av deltagarna berättade om hur det var när han fick frågan om att åka till Jamal i Ryssland för att möta Khanti folket. Vad jag förstod hade det inte funnits någon kristen Khanti när de kom och när han åkte hem efter första resan var siffran fortfarande noll troende. Men idag finns det troende där även om det inte är många. 

Jag kommer ihåg när jag mötte de två första personerna från Marifolket. Jag hade möjlighet att undervisa på en missionsskola i Kiev där två unga tjejer från Udmurtien studerade. Även fast jag bott nio år i Ryssland hade jag aldrig mött en representant från de finsk-ugriska folken. 

Patrick och Rauli

På denna konferens fanns det en kvinna från Marifolket som ursprungligen kommer från Ural men som nu bor i Estland. I Estland är hon med i en förening för Marifolket som försöker sprida information om deras kultur. Hon sjöng flera vackra hymner på sitt språk. 

IFB (den finska delen) var också där. De har översatt flera bibeln på flera av dessa finsk-ugriga språk. Vad jag förstår är Komibibeln precis klar. Så snart kan Komifolket säga, "Gud talar äntligen mitt språk." 

Låt oss komma ihåg dessa folkgrupper i vår bön. Om ni vill ge till bibelöversättning på språk inom region Eurasien, gå till https://www.ifb.nu/