Det finns fortfarande människor som inte har tillgång till Guds Ord - vad gör vi åt det?

 Jag läser nu boken, "Gud glömde mig inte" - det är boken om den bulgariska pastorn Haralan Popov. Under kommunisternas intåg i Bulgarien, kastades han i fängelse. Han led 13 år i fängelset och fick utstå tortyr, hunger, kyla och annat fruktansvärt. Men under dessa år, predikade han Kristus bland de andra fångarna. Han lärde sig 47 kapitel ur bibeln utantill så när han släpptes fri, blev han en vandrande bibel och gick från husförsamling till husförsamling och predikade. 

En dag fick han tag i en halvt uppbrunnen bibel och då utspelar sig en underbar historia som jag vill dela med mig av här. 

Efter ett sent nattmöte med en underjordisk grupp av troende kom en sextonårig flicka fram till mig. Jag kände igen henne som en nyomvänd, som nyss anslutit sig till den underjordiska församlingen. 

"Pastor Popov", sade hon och tittade på den halvbrända bibeln, som den gamle mannen givit mig, "kunde jag få låna er bibel tills i morgon bitti?"

"Det kan du visst", svarade jag.

Hon tog bibeln, och mycket riktigt, nästa morgon kom hon med den till hos Babba Maria. Hon tackade mig och just som hon skulle gå vände hon sig om och frågade:

"Pastorn, kan jag få låna den igen efter mötet i natt?"

"Naturligtvis", sade jag, nyfiken över varför hon skulle ha den över natten.

Nästa morgon återlämnade hon den punktligt till mig, tackade och frågade:

"Var skall ni tala i natt?"

Jag sade henne det och hon svarade:

"Om jag kommer i natt, kan jag då få låna den igen och återlämna den tidigt i morgon bitti?"

Jag höll på att spricka av nyfikenhet och kunde inte hålla mig längre.

"Javisst, naturligtvis får du det, men varför? Vad gör du med den? Sitter du uppe hela nätterna och läser den?"

"Nej, pastorn", svarade hon. "Om jag bara toge hem den för att läsa den så vore den ju borta igen nästa morgon. Jag tar hem den och skriver av så många verser jag kan för hand från midnatt till morgonen. Om jag har en god natt kan jag skriva ned flera kapitel," sade hon glatt.

"Om jag fortsätter så här så har jag en dag min egen bibel," sade hon och strålade av stolthet. "Skulle det inte vara underbart, pastorn?"

Jag var djupt rörd och sade:

"Du kan få låna den i natt och varje natt och även på dagen om du önskar, ända tills du fått din egen bibel färdig."

Hon slog ihop sina händer och närapå hoppade högt av glädje.

"O, pastorn, tack så mycket!"

Tänk er in i detta. Människor törstade så mycket efter Guds Ord att man försakade sömnen för att hinna skriva ner så mycket man hann, för att få sin "egen bibel." 

På mitt bord här framför mig har jag två olika biblar och i bokhyllan har jag säkert 15 biblar till i olika översättningar. 

Den här hungern efter Guds Ord finns över hela världen men många saknar fortfarande tillgänglighet till bibeln. I vissa länder, som till exempel Kina, är det ännu igen svårt att få tag i bibeln. Man kan inte heller lagligt ladda ner den på telefonen. 

Många hundratals folkgrupper saknar även bibeln på sitt eget språk. De kanske har tillgång till bibeln på ryska eller kinesiska och vi säger, "men det är väl tillräckligt." Tänk dig att du endast skulle kunna läsa bibeln på norska eller engelska. 

Det finns idag organisationer som Folk och Språk och Institutet för Bibelöversättning som översätter bibeln på språk som ännu inte har tillgång till det. 

Vi kan hjälpa dem genom att stötta det både i bön och ekonomiskt. Tänk när ingusjerna i Kaukasien kan läsa bibeln på sitt eget språk och säga, "Gud talar till mig på mitt språk!"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Världsbönedag för Ukraina - en artikel av Vladimir Franchuk, Mariupol, Ukraina.

Vissa människor vi möter, kommer att betyda något för ens vandring med Jesus. På Världspingstkonferensen i Helsingfors, 2025 hade jag nåden att få möta pastor Vladimir Franchuk, från Mariupol, Ukraina. Han bor för närvarande i Australien på grund av kriget. På konferensen hade vi möjlighet att sitta ner och Vladimir satt en timme och berättade om kyrkohistoria i Ryssland och Ukraina. Jag bara satt och tackade Gud att jag fick möjlighet att möta denna pastor som skrivit så många böcker om Pingstväckelsen i Ukraina och forna Sovjet. Sedan dess har vi haft kontakt och jag har även fått tre av hans böcker om Pingstväckelsens historia i Sovjet. I morse fick jag ett mejl från honom (som han skickade till många andra). Med hans tillstånd, har jag översatt det och lägger ut det här på bloggen. Läs och be för Ukraina. 

Kära systrar och bröder i Kristus, må Herrens frid och nåd bo i era hjärtan. Må Herren inspirera och trösta er!

Kyrkornas världsråd har utlyst den 11 juni till en världsböndag för Ukraina.

I dag ber vi för vårt fosterland och vårt folk. Många av Guds församlingar – i Australien och långt därutöver – ber tillsammans med oss.

I mina böner i dag tänker jag på många familjer som jag personligen har känt och som drabbats av den fruktansvärda tragedin att förlora sina nära och kära. Jag tänker på medlemmarna i vår församling i Mariupol som dog under kriget, och jag tänker på mina vänner från Donetsk. Jag tänker på fyra bröder, tjänare i pingstförsamlingen i Slovjansk, som jag också kände. Efter en högtidlig gudstjänst på Treenighetsdagen greps de och utsattes för en plågsam död. Deras hustrur blev änkor och deras barn blev föräldralösa.

Många människor har blivit offer för kriget, och några har blivit nya martyrer för Jesu Kristi namns skull.

Miljontals människor har också blivit flyktingar och är i dag spridda över många länder i världen.

I dag tänker jag också på diakon Anatolij Prokopchuk från Nova Kachovka och hans unge son Aleksandr. Kort efter deras smärtsamma död i november 2022 skrev jag denna artikel.

Läs den.

Låt oss minnas dem. Låt oss minnas deras namn.

Må Herren ge dem minne och namn i sitt eviga hem!

_____________________________________________________________________________________

”Kropparna var så vanställda att de inte gick att känna igen” – ockupanterna torterade en pastor och hans 19-årige son till döds i Chersonregionen

Kära bröder och systrar över hela världen, med stor sorg och smärta i mitt hjärta måste jag säga att den moderna kristenheten då och då ställs inför samma problem som kyrkan mötte på apostlarnas tid – förföljelse och förtryck för tron på Kristus, martyrskap för övertygelsen och tjänsten i kyrkan. Detta har alltid varit en del av kyrkans liv, ända sedan diakonen och evangelisten Stefanos stenades till döds i Jerusalem – den första kristna väckelsens centrum, där Jesu Kristi apostlar på pingstdagen uppfylldes av den helige Ande och kyrkan föddes. Det verkar nästan otroligt att liknande förföljelse skulle kunna äga rum mitt i dagens Europa – i Ukraina, på områden som ockuperats av Ryska federationen.

Jag kände inte Anatolij Prokopchuk särskilt väl, men jag känner till hans namn. Han var predikant och diakon i pingstförsamlingen i Nova Kachovka nära Cherson. Under tidigare år besökte jag denna församling många gånger. Som en av församlingens ledare och i sin tjänst som diakon (på samma sätt som Stefanos i Apostlagärningarna) var Anatolij engagerad i att hjälpa fattiga och behövande människor. Han hjälpte många på praktiska sätt, entusiastiskt och uppoffrande, oavsett om de tillhörde hans församling eller inte. Som Bibeln säger: ”Låt oss därför, medan vi har tillfälle, göra gott mot alla människor” (Gal. 6:10).

Anatolij och Irina Prokopchuk var en föredömlig kristen familj som uppfostrade sex barn: en dotter och fem söner.

I nio månader hade Nova Kachovka varit ockuperat av den ryska armén. Detta är en ny fas i det fruktansvärda krig som Ryssland har fört mot Ukraina i åtta år. Den 22 november 2022 arresterades den 52-årige församlingsdiakonen Anatolij Prokopchuk, fortfarande stark och vid god hälsa, tillsammans med sin 19-årige son Aleksandr. Anklagelserna var allvarliga och absurda: ”Er församling har ingen rätt att existera eftersom den har förbindelser med Amerika och andra västländer.” Jag vill tillägga att samma anklagelser användes under Sovjettiden, och för detta ”brott” sattes många tusen evangeliska kristna i fängelser och arbetsläger under många år. Många torterades och dödades. Även jag blev personligen anklagad för sådana ”brott” och ”förbindelser med väst” under Sovjettiden. Men i mitt fall kom nya tider, jag frigavs från fängelset och erkändes senare som offer för politiskt förtryck.

För diakon Anatolij blev det annorlunda. Under flera dagar efter gripandet fanns inga uppgifter om vad som hade hänt honom och hans unge son. På den fjärde dagen, den 26 november 2022, hittades deras kroppar utanför staden med tydliga spår av långvarig och grym tortyr. Deras kroppar var så vanställda att det var svårt att identifiera dem. Denna information fick jag i dag på morgonen från flera oberoende källor.

Låt oss i dag be för syster Irina, som blivit änka, för hennes föräldralösa barn och unga barnbarn som just har börjat sina liv, för vänner och släktingar, för församlingen i Nova Kachovka och för alla människor som kände Anatolij och som han tjänade. De går just nu igenom en oerhörd sorg. Må Herren höra vår bön.

Som det anstår pånyttfödda kristna uppmanar Kristi kyrka inte till hat och hämnd mot mördarna, utan till bön, förlåtelse och förtröstan på Guds rättvisa. Ändå ropar martyrernas heliga blod, precis som i den första kyrkans dagar, till Gud: ”Hur länge, du suveräne Herre, helig och sann?” (Upp. 6:10).

Hur länge, Herre?

Det första blodet från martyrer för tron i det självständiga Ukraina utgöts år 2014, när östra Ukraina ockuperades och våra bröder i Slovjansk sköts ihjäl. En tid senare dödades min personlige vän, pingstpastorn Serhij Skorogobatj, i Mariupol. Därefter följde många andra bröders och systrars död från olika församlingar. Som en följd av striderna omkom också vår broder Viktor Oresjkin på det ökända MH17-flyget när passagerarflygplanet sköts ned. Även honom kände jag personligen. Han var bara 29 år gammal och kommer för alltid att förbli en ung man i mitt minne.

I dag har ännu ett namn lagts till skaran av de ”heliga som blivit dödade”.

Herre, hur länge till?

Djupt i mitt hjärta finner jag tröst i vissheten om att vi har ett hopp – i Guds barmhärtighet, rättvisa och beskydd. Den heliga Skrift säger: ”Det är tid för dig att handla, Herre, för man bryter mot din lag” (Ps. 119:126). Herre, i min bön i dag vill jag fråga: Vilken lag har de ännu inte brutit? Vilket bud har de ännu inte överträtt? Hur länge, Herre?

Ibland hör jag människor säga att kriget i Ukraina är ”ett krig mellan bröder”. Då tänker jag på två bröder: Kain och Abel. Ja, det är ett historiskt faktum att de var bröder. Det är till och med mycket möjligt att de var tvillingar.

Hur länge, Herre?

Vladimir Franchuk,
pastor